fridaskamper

....det är inte bara BRIS som lärt mig ljuga, det är även Kvinnojouren och Vuxenpsykiatrin.
Låt mig förklara närmare. Allt kommer inte förklaras i ett enda inlägg, det kommer flera och flera och flera. Jag vill få ut skammen jag kände, jag vill få ur mig ilskan jag kände, men även det positiva som finns i mitt liv nu. Det som gör en glad att man lever och inte gått bort trots ideligen ständiga försök. En del rop på hjälp en del allvarliga, nu orkar jag inte mer, hitta mig inte, låt mig dö! Men jag blev hittad, jag överlevde, jag levade både i en lögn och i en verklighet.

När jag var barn hade jag det riktigt jobbigt hemma. Jag valde därför att redan som liten ringa till BRIS, de skulle trösta mig. De skulle förstå mig. Men gjorde de verkligen det? Jag minns så väl några av gångerna jag ringde till dem. Det har etsats sig fast i mitt huvud, samma ord, samma mening, samma nekande av mig, tillslut bejakande av mig.

De svarade på min signal när jag ringde. Det lät som en trevlig person jag fick tala med. Berättade aldrig vem jag var, litade inte på att de höll tystnadsplikten. Var rädd att hamna i familjehem när jag berättade hur dåligt jag mådde hemma. Men ändå jag vill bort från min familj, jag ville bo någon ananstanns. Redan då så ung, ville jag bort från min familj, men jag ville ändå inte det för på något konstigt sätt älskade jag dem över allt.

Den person som jag fick prata med frågade hur det var med mig. Jag sa som det var rakt ut; Jag tycker inte om min pappa. Men varför då, undrade personen. Jag vet itne svarade jag. Men varje gång han ska krama mig får jag olustkänslor i hela kroppen, jag blir stel och vill bara dö för att slippa få en kram av honom. Jag minns inte ordagrant vad personen sa efter det, men det hela handlade om att hon undrade varför jag inte vågade berätta att jag varit utsatt för incest. Jag skulle inte skydda min pappa sa hon: Jag sa, han har inte gjort mig något. Hon sa,v ar inte rädd att berätta, vi har tystnadsplikt. Jag sa, han har inte gjort mig något. Jag bara inte tycker om honom, jag vill inte att han är min pappa. Personen säger, men nått måste han ha gjort (läs, incest). Nej svarar jag återigen. Jag avslutade samtalet ledsen över att personen försökt få mig att säga något elakt om min pappa, nått han inte gjort mig.

Personen sa hela tiden att jag kunde inte må så dåligt som jag gjorde om inte jag varit utsatt för incest. Men det finns annat i livet än incest. Man kan bli sviken på flera sätt. Många, många, olika saker kan göra att man mår dåligt. Jag har blivit sviken av både mamma och pappa, men mamma älskar jag och jag tar hennes parti om de bråkar. (Jo, om pappa råkar ut för en olycka då älskar jag honom och är rädd för att han ska dö, att jag aldrig ska få den där pappan jag ville ha). Alltså på något konstigt sätt, jag hatar pappa men samtidigt älskar jag honom.

Men det dröjde inte länge fören jag ringde BRIS igen. Med samma förhoppning, de skulle lyssna, inte döma, de skulle trösta. Men det gjorde de inte. Eller de och de, jag pratade oftast med samma person. Den personen gav sig den på att jag skulle erkänna att min pappa var skyldig till incest. Han är skyldig till mycket annat men inte incest, inte av något som man kan åtala honom för tänkte jag.
Tillslut efter flera månaders ringande till BRIS och personen återigen sa, du har väl varit utsatt för incest. Då utbrister jag i tårar, JA det har jag! Men det var ju inte sant, jag orkade bara inte längre försvara min pappa mot de anklagelserna.

Jag har känt mig som ett svin, ett hemskt svart får, en utomjording som inte var värd att älskas. Men var det mitt fel egentligen, jag var ju bara ett barn som ville ha stöd för att orka vara hemma när mina föräldrar kom hem från jobbet. Ett barn som sökte hjälp. Men det jag sökte hjälp för var inte nog med anledning. Jag hade börjat med självskador som ung tonåring. Men jag valde att göra det på olika sätt som inte skulle göra någon misstänksam. Men ja, jag skadade mig själv. Inte för att dö. Jag ville bara få bort smärtan, smärtan av att avsky min pappa, vara en dålig dotter, smärtan av att ha ljugit om min pappa.

Vad är det värsta? jo, att varje gång jag ringde till BRIS, ville personen att jag skulle tala om incesten, att ajg skulle få det ur mig, bearbeta det hela. Men jag visste itne vad jag skulle säga. Jag ljög ihop något, sen grät jag för mig själv när jag lagt på luren.

Varför fortsatte jag ringa BRIS, jo jag fann något sorts stöd som jag inte annars fann i vuxenvärlden, någon som lyssnade på mig. Men samtidigt någons om fått mig att ljuga. Var det värt det? Skulle jag kanske bara ha varit tyst, fortsatt stå på mig. Vet itne. Man orkar inte hur mycket som helst, varken som barn eller vuxen skulle det även visa sig.

När jag blev äldre hade jag kontakt med kvinnojouren och även Vuxenpsykiatrin. Där försökte jag starta om på nytt, säga att jag mådde väldigt dåligt. Att jag inte tyckte om min pappa. Men återigen, tro vad  ni vill, jag vet vad som hände. De ifrågasatte mig och sa att jag kunde inte må så dåligt om jag inte varit utsatt för incest.

Vad händer? Efter att ha ringt cirka ett halvår och varit anonym till vuxenpsyk. säger jag tillslut med darrig stämma. Ja, jag har varit utsatt för incest. De som jobbade inom psykiatrin blev nöjda. De hade hittat kärnpunkten till varför jag mådde dåligt. Nu skulle allt bli bra. De ville att jag skulle ge mig tillkänna så att de kunde anmäla pappa. Han skulle in i fängelse tyckte de.
Det tyckte inte jag. Jag avskydde ju pappa, men samtidigt se han i fängelse lägst rankad av fångar. Kanske misshandlad, nej det var han faktiskt inte värd. Min pappa har ändå ett värde, han ska inte få skit för nått han inte gjort.

Det får räcka för denna gången....men jag blir stärkt av att få skriva av mig, att få dela med mig. Psyket har även varit en stor hjälp för mig, fast det långt, långt, långt senare.

Skriv gärna en rad om du vill, följ med mig i mitt livs vandring, till att bli en starkare kvinna som vågar stå upp för sig själv!

**till alla därute, ta hand om varandra**