Hemligheten & Utfrysningen
När jag var 11 år kom mamma och satte sig på sängen bredvid mig och berättade ngt som skulle bli till en stor förändring för mig, mycket större än jag någonsin kunnat anat eller tro om ngn sagt till mig hur mitt liv skulle utveckla sig efter det.
Mamma berättade att min storebror, min älskade storebror var narkoman. Jag blev både rädd men även mycket fundersam. Vad innebar det? Skulle han dö? Skulle min bror slitas bort från mig? Hann inte tänka så mycket mer fören mamma sa att jag måste lova att hålla tyst om detta för pappa ville inte att ngn annan skulle få veta om detta. Han skämdes (har jag fått reda på senare). Vår familjehemlighet. Jag skulle bära den några år, en börda som var alldelles för stor för en blott 11 årig flicka. Som växte blev större, gick in i puberteten. Hade problem i skolan, men som var den duktiga flickan hemma. Som aldirg la mina bekymmer i mamma eller pappas händer. De hade ju fullt upp med min storebror, inte ville de veta om att jag var utfryst i skolan.
Ja, för ända sedan mellanstadiet började jag bli utfryst från de andra tjejerna. Det blev ett mönster som följde med mig in i högstadiet och sedan även in i gymnasiet. Jag var inte som alla andra, jag var annorlunda. Några få tyckte om mig och stöttade mig fullt ut, *en stor stjärna till er var*. Men i de flesta sammanhang jag hamnade i så var det ngt som gjorde att de tjejerna frös ut mig. Jag skulle så önska att de var avundsjuka på mig för att jag var duktig i skolan, men så var det inte för jag hade det tufft att hänga med i skolan och mina betyg var inte mycket att hurra över i högstadiet.
Jag satt med i tjejgänget, för det fick jag göra. Det var ingen mobbning som syntes utåt, de skötte mobbningen "snyggt". De satt och pratade om något och så ställdes en fråga rakt ut till alla tjejer då kunde jag börja svara på den, men det va ingen som lyssnade eller ville svara på det jag sagt. Utan ist så började de oftast prata över mig, så jag lärde mig snabbt att det jag ville säga inte var viktigt. Jag försökte gång på gång ta mod till mig att våga prata, att låtsas om som att jag var en av dem. Det fungerade inte, men ändå så tryckte jag bort att jag var mobbad, att jag var utfryst. Ville inte vara det, började fundera vad det var för fel på mig. Men kom inte fram till ngt annat än att jag var annorlunda. Att jag inte hade lika lätt för att lära, lika lätt att förstå instruktioner, svårare med inlärningen i skolan.
Men jag undrar! Trots att jag inte var som alla andra, gjorde tjejerna rätt i att frysa ut mig? Så här i efterhand anser jag att de gjort fel, jag borde ha brytit med dem och gått min egen väg. Men jag var inte starkt nog för det.
Jag var ju så glad när en "kompis" ringde mig och frågad om vi skulle hitta på ngt, för ja, äntligen jag var accepterad. Nu var jag en av dem. I skolen hände det att en av tjejerna satte sig i skolbänken brevid mig, det värmde mitt hjärta. De tyckte om mig, jag var inte helt misslyckad. Men snart såg jag mönstret. De ringde mig bara när deras RIKTIGA kompis var sjuk, de ville inte vara ensamma, då dög jag. Likadant var det i skolan, när de satte sig bredvid mig i skolbänken så var det för att deras RIKTIGA kompis var sjuk och de ville inte sitta ensam. Jag borde ha rytit ifrån, sagt att NI har INTE rätt att utnyttja mig så att det bara passar era behov. Mina behov är LIKA mycket värda och ska ni vara med mig ska det vara på en jämnställd nivå. Men jag satte aldrig upp de kraven, jag var för feg då. Dessutom njöt jag av de stunder någon ville vara med mig.
Det var tur jag hade några vänner utanför skolan, som tyckte om mig för den jag var och inte bara såg en annorlunda tjej som bara dög ibland.
Åter till hemligheten, min familjs hemlighet om storebror. Från början var jag duktig på att minnas vad jag sagt att min storebror var när både äkta och oäkta kompisar frågade mig. Men eftersom tiden gick glömde jag bort vad jag sagt och till vem jag sagt vad. Lögnerna om min bror började komma fram. Jag kände mig trängd in i ett hörn. Jag fick ju inte berätta hemligheten det hade pappa sagt, men hur skulle jag lyckas bära på denna hemlighet när jag inte ens minns vad jag sagt till de som frågat vart han var, vad han arbetade med osv.
En dag satt vi i familjen och åt middag. Jag och pappa började bråka, jag minns inte om vad. Men det handlade nog om min storebror. Plötsligt skriker jag till pappa :" Nu berättar jag allt för min kompisar om att min bror är narkoman". Pappa skrek tillbaka: " Ja, gör det jag bryr mig inte": Efter middagen frågade jag mamma om jag verkligen fick berätta för min kompisar om den stora hemligheten. Ja, sa mamma, gör det. Pappa får skylla sig själv om han ångrar sig, han har sagt JA nu, så berätta nu för dina kompisar.
När jag tänker tillbaka så borde jag aldrig behövt bära denna hemlighet, ingen, ingen, aldrig någonsin ska någon behöva bära ett så stort ansvar och samtidigt vara så ung. utan stöd mer än från föräldrarna som jag ändå låste ute från mitt liv. De trodde att jag mådde helt okej. De visste inte om alla samtal till BRIS, till psykiatrin. All hjälp jag sökte sökte jag i hemlighet. Hur skulle det se ut om även jag började må dåligt? Hur skulle mina föräldrar klara av det?
Ett minne jag har som är mindre trevligt är när jag mamma och pappa far ut på stan när det är sen kväll eller tidig natt. Allt för att söka efter min bror som var försvunnen. Jag minns inget mer än att jag tyckte det var fullt av fulla yngre vuxna på stan. Det gav mig en obehagskänsla och jag ville så gärna skrika, kom fram bror vi åker hem, vi ahr inget här att göra. Men jag sa inget jag bara följde med när mina föräldrar fortsatte söka efter honom på torget och lite överallt. Minns inte hur länge vi var ute för att finna honom, men resultatlöst for vi tillslut hem, något som kändes som en evighet för mig.
Självklart kom min bror hem igen, det gjorde han alltid. Ibland för att få duscha, ibland för att få mat eller pengar. Ibland kom han hem och var opåverkad, å vad jag njöt av de stunderna. Jag gjorde allt för att övertala honom att sluta med drogerna, att jag älskade honom, att jag inte ville att han skulle dö. Vad han svarade minns jag inte, FAN, jag minns inte vad han svarade. Jag minns inte mycket av våra samtal. Jag minns inte mycket av dina vackra ord till mig när du var min älskade bror som jag både såg upp till men även ibland var rädd för. Men jag har kvar dina brev som du skrev till mig när du satt inne på häktet eller satt av ett straff. Det var inga långa brev, men du visade mig din kärlek till mig när du skrev breven. Jag var en viktig person i ditt liv, en omtyckt syster. Jag tar ofta fram breven och läser dem om och om igen. Det är vad jag har kvar av dig, det och några fotografier. Jo, kärleken till dig bror, den dör aldrig för den bär jag med mig i mitt hjärta.
**tänk på om du är en som fryser ut din skolkamrat/arbetskompis, är det något du kan försvara, om inte lägg ner med det du gör. Det bara skadar och gör illa många människor och kan få oanade effekter, hemska efterföljder**
Mamma berättade att min storebror, min älskade storebror var narkoman. Jag blev både rädd men även mycket fundersam. Vad innebar det? Skulle han dö? Skulle min bror slitas bort från mig? Hann inte tänka så mycket mer fören mamma sa att jag måste lova att hålla tyst om detta för pappa ville inte att ngn annan skulle få veta om detta. Han skämdes (har jag fått reda på senare). Vår familjehemlighet. Jag skulle bära den några år, en börda som var alldelles för stor för en blott 11 årig flicka. Som växte blev större, gick in i puberteten. Hade problem i skolan, men som var den duktiga flickan hemma. Som aldirg la mina bekymmer i mamma eller pappas händer. De hade ju fullt upp med min storebror, inte ville de veta om att jag var utfryst i skolan.
Ja, för ända sedan mellanstadiet började jag bli utfryst från de andra tjejerna. Det blev ett mönster som följde med mig in i högstadiet och sedan även in i gymnasiet. Jag var inte som alla andra, jag var annorlunda. Några få tyckte om mig och stöttade mig fullt ut, *en stor stjärna till er var*. Men i de flesta sammanhang jag hamnade i så var det ngt som gjorde att de tjejerna frös ut mig. Jag skulle så önska att de var avundsjuka på mig för att jag var duktig i skolan, men så var det inte för jag hade det tufft att hänga med i skolan och mina betyg var inte mycket att hurra över i högstadiet.
Jag satt med i tjejgänget, för det fick jag göra. Det var ingen mobbning som syntes utåt, de skötte mobbningen "snyggt". De satt och pratade om något och så ställdes en fråga rakt ut till alla tjejer då kunde jag börja svara på den, men det va ingen som lyssnade eller ville svara på det jag sagt. Utan ist så började de oftast prata över mig, så jag lärde mig snabbt att det jag ville säga inte var viktigt. Jag försökte gång på gång ta mod till mig att våga prata, att låtsas om som att jag var en av dem. Det fungerade inte, men ändå så tryckte jag bort att jag var mobbad, att jag var utfryst. Ville inte vara det, började fundera vad det var för fel på mig. Men kom inte fram till ngt annat än att jag var annorlunda. Att jag inte hade lika lätt för att lära, lika lätt att förstå instruktioner, svårare med inlärningen i skolan.
Men jag undrar! Trots att jag inte var som alla andra, gjorde tjejerna rätt i att frysa ut mig? Så här i efterhand anser jag att de gjort fel, jag borde ha brytit med dem och gått min egen väg. Men jag var inte starkt nog för det.
Jag var ju så glad när en "kompis" ringde mig och frågad om vi skulle hitta på ngt, för ja, äntligen jag var accepterad. Nu var jag en av dem. I skolen hände det att en av tjejerna satte sig i skolbänken brevid mig, det värmde mitt hjärta. De tyckte om mig, jag var inte helt misslyckad. Men snart såg jag mönstret. De ringde mig bara när deras RIKTIGA kompis var sjuk, de ville inte vara ensamma, då dög jag. Likadant var det i skolan, när de satte sig bredvid mig i skolbänken så var det för att deras RIKTIGA kompis var sjuk och de ville inte sitta ensam. Jag borde ha rytit ifrån, sagt att NI har INTE rätt att utnyttja mig så att det bara passar era behov. Mina behov är LIKA mycket värda och ska ni vara med mig ska det vara på en jämnställd nivå. Men jag satte aldrig upp de kraven, jag var för feg då. Dessutom njöt jag av de stunder någon ville vara med mig.
Det var tur jag hade några vänner utanför skolan, som tyckte om mig för den jag var och inte bara såg en annorlunda tjej som bara dög ibland.
Åter till hemligheten, min familjs hemlighet om storebror. Från början var jag duktig på att minnas vad jag sagt att min storebror var när både äkta och oäkta kompisar frågade mig. Men eftersom tiden gick glömde jag bort vad jag sagt och till vem jag sagt vad. Lögnerna om min bror började komma fram. Jag kände mig trängd in i ett hörn. Jag fick ju inte berätta hemligheten det hade pappa sagt, men hur skulle jag lyckas bära på denna hemlighet när jag inte ens minns vad jag sagt till de som frågat vart han var, vad han arbetade med osv.
En dag satt vi i familjen och åt middag. Jag och pappa började bråka, jag minns inte om vad. Men det handlade nog om min storebror. Plötsligt skriker jag till pappa :" Nu berättar jag allt för min kompisar om att min bror är narkoman". Pappa skrek tillbaka: " Ja, gör det jag bryr mig inte": Efter middagen frågade jag mamma om jag verkligen fick berätta för min kompisar om den stora hemligheten. Ja, sa mamma, gör det. Pappa får skylla sig själv om han ångrar sig, han har sagt JA nu, så berätta nu för dina kompisar.
När jag tänker tillbaka så borde jag aldrig behövt bära denna hemlighet, ingen, ingen, aldrig någonsin ska någon behöva bära ett så stort ansvar och samtidigt vara så ung. utan stöd mer än från föräldrarna som jag ändå låste ute från mitt liv. De trodde att jag mådde helt okej. De visste inte om alla samtal till BRIS, till psykiatrin. All hjälp jag sökte sökte jag i hemlighet. Hur skulle det se ut om även jag började må dåligt? Hur skulle mina föräldrar klara av det?
Ett minne jag har som är mindre trevligt är när jag mamma och pappa far ut på stan när det är sen kväll eller tidig natt. Allt för att söka efter min bror som var försvunnen. Jag minns inget mer än att jag tyckte det var fullt av fulla yngre vuxna på stan. Det gav mig en obehagskänsla och jag ville så gärna skrika, kom fram bror vi åker hem, vi ahr inget här att göra. Men jag sa inget jag bara följde med när mina föräldrar fortsatte söka efter honom på torget och lite överallt. Minns inte hur länge vi var ute för att finna honom, men resultatlöst for vi tillslut hem, något som kändes som en evighet för mig.
Självklart kom min bror hem igen, det gjorde han alltid. Ibland för att få duscha, ibland för att få mat eller pengar. Ibland kom han hem och var opåverkad, å vad jag njöt av de stunderna. Jag gjorde allt för att övertala honom att sluta med drogerna, att jag älskade honom, att jag inte ville att han skulle dö. Vad han svarade minns jag inte, FAN, jag minns inte vad han svarade. Jag minns inte mycket av våra samtal. Jag minns inte mycket av dina vackra ord till mig när du var min älskade bror som jag både såg upp till men även ibland var rädd för. Men jag har kvar dina brev som du skrev till mig när du satt inne på häktet eller satt av ett straff. Det var inga långa brev, men du visade mig din kärlek till mig när du skrev breven. Jag var en viktig person i ditt liv, en omtyckt syster. Jag tar ofta fram breven och läser dem om och om igen. Det är vad jag har kvar av dig, det och några fotografier. Jo, kärleken till dig bror, den dör aldrig för den bär jag med mig i mitt hjärta.
**tänk på om du är en som fryser ut din skolkamrat/arbetskompis, är det något du kan försvara, om inte lägg ner med det du gör. Det bara skadar och gör illa många människor och kan få oanade effekter, hemska efterföljder**
Han ska jag gifta mig med... (& en garage händelse, samt fotbollen)
...det var våran stuggranne, som verkligen tyckte om barn, som blev min första förälskelse. Inte som de flesta andra barn som ska gifta sig med sin egen pappa när de blir stora. Näe jag och stuggrannen vi skulle gifta oss minsann.
Minns känslan när jag fick reda på att han hade skaffat flickvän, som blev till sambo som blev till fru. Usch vad jag tyckte det var orättvist. Det var ju mig han skulle älska.
Drömde även flera gånger att det var just han som var min riktiga pappa. Så när jag var äldre fortsatte jag mitt dagdrömmeri om att hitta min äkta pappa. För inte kunde väl min pappa vara min biologsika pappa?
När mamma och pappa var borta på dagarna så brukade jag skynda mig in i deras sovrum och titta i alla pärmar jag kunde finna för att hitta beviset. Beviset på att min pappa inte var min pappa. Men jag fann aldrig ngt bevis. Jag måste ta sökningen till nästa nivå.
Jag ringde då till de som har koll på om man har biologiska föräldrar eller inte. Jag var myndig när jag tog mig mod och ringde.(minns inte vart ajg ringde, men jag hade luskat lite och kommit till rätt ställe)
Inom mig hoppade jag av förväntan. Jag skulle äntligen få lära känna min pappa, min alldeles egna pappa som skulle bli så glad när jag sökte upp honom.
Men jag dök ner i ett svart hål. Där hos dem fanns bara min mamma och pappa som mina biologiska föräldrar. Pappa hade t.om gjort ett faderskapstest. Så svaret var svart på vitt, Han är min Pappa. NU gällde det bara att försöka acceptera det. Att gå vidare i livet. Acceptans var det jag skulle bli tvungen att komma fram till. Den bistra svarta verkligheten.
Men det skulle dröja en hel massa år och inte ens nu är jag säker på att jag nått acceptans i att han är min pappa. Jag drömmer mig fortfarande bort, om att ha en pappa som skullle vara underbar och inte låta familjen bära på en hemlighet som inte fick komma ut för att han skämdes. Jag tror jag bar familjens hemlighet i 3 år innan det sprack. Men det tar vi i ett annat blogg inlägg.
Jag minns det som igår. Jag kan inte ha varit gammal. Jag var rädd för att vara hemma ensam långt upp i åldern. Vet inte varför, men jag var mörkrädd och trodde alltid att det var ngn gömd i vår stora lgh. En gång så hade mamma och pappa bråkat mycket. Mamma sa till pappa att han INTE fick ta bilen och fara ut och köra, för han var INTE samlad nog för att köra bil i hans otroliga vansinnes utbrott.
Pappa stormar ut ur lgh och skriker ngt tillbaka. Jag minns inte vad.
Vi tittade ut genom fönstret men såg aldrig bilen lämna garagelängan. Tillslut blev mamma och jag jätteoroliga. Mamma saa tt hon måste gå ner till garaget och titta så att pappa inte försökte gasa ihjäl sig. Jag fick följa med ner till garaget, men stod i början av längan, något som kändes som en mil bort till mamma som skulle öppna garagedörren.
Jag blev alldeles kall inuti, skulle pappa vara död och skulle mamma sprängas när hon öppande garagedörren och rök vällde ut? Jag hade så många känslor i kroppen, var så rädd, var så arg på pappa för att han utsatt oss för detta.
Efter en evighets väntan låser mamma upp garaget och finner pappa liggandes i baksätet. Hon övertalar honom att komma in igen. Jag minns inget mer, det är som att ngn klippt av minnestråden i hjärnan. Eller det är nog mer troligt att jag inte vill minnas.
När jag var liten knatte började jag spela fotboll, jag började i första eller andra klass. Det var en kvinna som var mamma till en annan tjej i skolan som ville starta ett tjejlag för oss. Så vi startade ett lag pch började spela och träna tillsammans. Allt på lek till en början. Jag blev aldrig ngn hejare på det här med att försöka finta bort någon. Dessutom var jag bollrädd *skrattar*. Jag minns mamma berättade för mig en gång att jag kommit hem och varit så lycklig efter en match. Hon frågar "har ni vunnit?" Näe, vi förlorade med 10-0, men det var jättekul att spela.
Jag hittade hem som back, där trivdes jag. Jag var bra på att slå inlägg och hade hårda skott, var även tuff i närkamperna. Jag minns så väl när jag bytte till ett annat topplag under högstadietiden.
Jag och en till tjej var givna backar och vi (laget) vann det mesta vi var med i. Men jag ville vidare, ag ville bli målvakt. Så jag bytte till ett lag i en låg division. Men av oss två målvakter som kom att bli i det nya laget, var det jag som tränade och tränade, hon dök aldrig upp, men ändå så var det hon som fick stå alla matcher.
Jag blev när säsongen närmade sig sitt slut kontaktad av två av lagkamraterna. De ville att jag skulle följa med upp till en högre division och få bli målvakt där. Det laget hade bara en målvakt och tjejerna ville ha med mig, för de tyckte jag var duktig.
Jag bytte till ett nytt lag igen. Men jag fick kämpa. Den andra tjejen var med i sin årgång i länslagets lag. Hon låg som favorit hos min nya tränaren. Men gav inte upp, jag började träna med B-laget också. Allt för att utvecklas som målvakt och kunna tävla om första platsen i mål. Alltid när lagetuppställningen skulle räknas upp satt jag med en förväntan om att nu, nu blir det min tur att visa vad ajg kan. Men det hände inte. B-lagets tränare kunde inte förstå att jag inte fick chansen. Så när jag fick höra vad han tyckte gav det mig modet att ställa ett krav på min tränare. Att jag innan säsongens slut skulle ha fått stå iaf en match. Ja, det gick han med på. Säsongen började lida mot sitt slut. Jag frågade tränaren efter laguppställningen om vem som skulle stå årets sista match, han svarade det jag var så rädd att höra. Den andra tjejens namn. Från någonstanns fick jag modet, jag blev stark och sa bara till han att " Du har lovat mig att stå en match och detta är sista, stryk hennes namn och skriv dit mitt nu på en gång medan jag ser på": Tro det eller ej, men han gjorde det. Jag skulle få stå min första match i ett division 3-lag, som krigade på i toppen.
Matchdagen kom, jag var nervös. Hade jag gjort bort mig med att kräva att få spela denna match? Skulle vi förlora pga av mig? Näe, jag trodde inte det. Jag var så säker i mig själv och fylld med en massa revanch för alla matcher jag inte fått stå.
Vi vann, JA, vi vann och jag gjorde en kanon match. Men hör och häpna vad tränaren sa efteråt: "Oj, jag visste inte att du var så duktig, det gjorde du riktigt bra grattis". Då hade jag lust att smälla på honom, vaddå inte visste att jag varit duktig, han hade ju aldrig gett mig chansen. Jag hade bara träningarna på mig att visa att det var min plats som var i målet och ingen annans.
Säsongen som kom efter så slutade den ena tränaren och B-lagets tränare tog steget upp i A-laget. Det gjorde mig glad för nu skulle iaf han se till att jag skulle få spela matcher och bli en riktigt duktig målvakt. Under de följande åren som jag spelade för detta lag så blev jag och den andra tjejen så pass bra båda två att vi fick dela på platsen om att vakta målet. Det kändes rättvist. Sista säsongen jag spelade för det laget fick jag höra en underbar sak på innebandyträningen. Det var en tjej som kom och frågade mig om jag inte önnu blivit tillfrågad att ev börja spela i deras lag. I deras lag? Det var ju ett div-1 lag. Jag hoppade av lycka och bara väntade på att de skulle höra av sig. Tyvärr kom vi aldrig dit eftersom jag började hamna inom psykiatirn. Min träning blev mycket hämad och jag kom efter i allt. Jag slutade med både fotbollen och innebandyn som betydde så mycket för mig. Men det fungerade inte att hålla hög nivå samtidigt som man åkte in och ut på sjukhuset för att man mådde dåligt. Jag tog beslutet, samtidigt som min målvakts tränares ord ringde i mina öron" Du kan verkligen gå hur långt som helst, det är bara du som sätter gränserna". Jag ville ju bli bästa målvakten i Sverige, jag hade möjligheten att utvecklas, han trodde på mig, jag kunde komma upp i div-1. MEN! Jag la av med allt mer eller mindre över en natt. Jag våndades flera flera gånger över detta. Hatade at ha blivit psykiskt dålig, nu fick jag aldrig veta hur långt jag kunde ha gått.
Från att ha varit träningsnarkoman till att ligga inne på en avd och inte få röra sig det minsta.
**Skriver mer senare, ta hand om varandra och njut av vad livet har att erbjuda**
Minns känslan när jag fick reda på att han hade skaffat flickvän, som blev till sambo som blev till fru. Usch vad jag tyckte det var orättvist. Det var ju mig han skulle älska.
Drömde även flera gånger att det var just han som var min riktiga pappa. Så när jag var äldre fortsatte jag mitt dagdrömmeri om att hitta min äkta pappa. För inte kunde väl min pappa vara min biologsika pappa?
När mamma och pappa var borta på dagarna så brukade jag skynda mig in i deras sovrum och titta i alla pärmar jag kunde finna för att hitta beviset. Beviset på att min pappa inte var min pappa. Men jag fann aldrig ngt bevis. Jag måste ta sökningen till nästa nivå.
Jag ringde då till de som har koll på om man har biologiska föräldrar eller inte. Jag var myndig när jag tog mig mod och ringde.(minns inte vart ajg ringde, men jag hade luskat lite och kommit till rätt ställe)
Inom mig hoppade jag av förväntan. Jag skulle äntligen få lära känna min pappa, min alldeles egna pappa som skulle bli så glad när jag sökte upp honom.
Men jag dök ner i ett svart hål. Där hos dem fanns bara min mamma och pappa som mina biologiska föräldrar. Pappa hade t.om gjort ett faderskapstest. Så svaret var svart på vitt, Han är min Pappa. NU gällde det bara att försöka acceptera det. Att gå vidare i livet. Acceptans var det jag skulle bli tvungen att komma fram till. Den bistra svarta verkligheten.
Men det skulle dröja en hel massa år och inte ens nu är jag säker på att jag nått acceptans i att han är min pappa. Jag drömmer mig fortfarande bort, om att ha en pappa som skullle vara underbar och inte låta familjen bära på en hemlighet som inte fick komma ut för att han skämdes. Jag tror jag bar familjens hemlighet i 3 år innan det sprack. Men det tar vi i ett annat blogg inlägg.
Jag minns det som igår. Jag kan inte ha varit gammal. Jag var rädd för att vara hemma ensam långt upp i åldern. Vet inte varför, men jag var mörkrädd och trodde alltid att det var ngn gömd i vår stora lgh. En gång så hade mamma och pappa bråkat mycket. Mamma sa till pappa att han INTE fick ta bilen och fara ut och köra, för han var INTE samlad nog för att köra bil i hans otroliga vansinnes utbrott.
Pappa stormar ut ur lgh och skriker ngt tillbaka. Jag minns inte vad.
Vi tittade ut genom fönstret men såg aldrig bilen lämna garagelängan. Tillslut blev mamma och jag jätteoroliga. Mamma saa tt hon måste gå ner till garaget och titta så att pappa inte försökte gasa ihjäl sig. Jag fick följa med ner till garaget, men stod i början av längan, något som kändes som en mil bort till mamma som skulle öppna garagedörren.
Jag blev alldeles kall inuti, skulle pappa vara död och skulle mamma sprängas när hon öppande garagedörren och rök vällde ut? Jag hade så många känslor i kroppen, var så rädd, var så arg på pappa för att han utsatt oss för detta.
Efter en evighets väntan låser mamma upp garaget och finner pappa liggandes i baksätet. Hon övertalar honom att komma in igen. Jag minns inget mer, det är som att ngn klippt av minnestråden i hjärnan. Eller det är nog mer troligt att jag inte vill minnas.
När jag var liten knatte började jag spela fotboll, jag började i första eller andra klass. Det var en kvinna som var mamma till en annan tjej i skolan som ville starta ett tjejlag för oss. Så vi startade ett lag pch började spela och träna tillsammans. Allt på lek till en början. Jag blev aldrig ngn hejare på det här med att försöka finta bort någon. Dessutom var jag bollrädd *skrattar*. Jag minns mamma berättade för mig en gång att jag kommit hem och varit så lycklig efter en match. Hon frågar "har ni vunnit?" Näe, vi förlorade med 10-0, men det var jättekul att spela.
Jag hittade hem som back, där trivdes jag. Jag var bra på att slå inlägg och hade hårda skott, var även tuff i närkamperna. Jag minns så väl när jag bytte till ett annat topplag under högstadietiden.
Jag och en till tjej var givna backar och vi (laget) vann det mesta vi var med i. Men jag ville vidare, ag ville bli målvakt. Så jag bytte till ett lag i en låg division. Men av oss två målvakter som kom att bli i det nya laget, var det jag som tränade och tränade, hon dök aldrig upp, men ändå så var det hon som fick stå alla matcher.
Jag blev när säsongen närmade sig sitt slut kontaktad av två av lagkamraterna. De ville att jag skulle följa med upp till en högre division och få bli målvakt där. Det laget hade bara en målvakt och tjejerna ville ha med mig, för de tyckte jag var duktig.
Jag bytte till ett nytt lag igen. Men jag fick kämpa. Den andra tjejen var med i sin årgång i länslagets lag. Hon låg som favorit hos min nya tränaren. Men gav inte upp, jag började träna med B-laget också. Allt för att utvecklas som målvakt och kunna tävla om första platsen i mål. Alltid när lagetuppställningen skulle räknas upp satt jag med en förväntan om att nu, nu blir det min tur att visa vad ajg kan. Men det hände inte. B-lagets tränare kunde inte förstå att jag inte fick chansen. Så när jag fick höra vad han tyckte gav det mig modet att ställa ett krav på min tränare. Att jag innan säsongens slut skulle ha fått stå iaf en match. Ja, det gick han med på. Säsongen började lida mot sitt slut. Jag frågade tränaren efter laguppställningen om vem som skulle stå årets sista match, han svarade det jag var så rädd att höra. Den andra tjejens namn. Från någonstanns fick jag modet, jag blev stark och sa bara till han att " Du har lovat mig att stå en match och detta är sista, stryk hennes namn och skriv dit mitt nu på en gång medan jag ser på": Tro det eller ej, men han gjorde det. Jag skulle få stå min första match i ett division 3-lag, som krigade på i toppen.
Matchdagen kom, jag var nervös. Hade jag gjort bort mig med att kräva att få spela denna match? Skulle vi förlora pga av mig? Näe, jag trodde inte det. Jag var så säker i mig själv och fylld med en massa revanch för alla matcher jag inte fått stå.
Vi vann, JA, vi vann och jag gjorde en kanon match. Men hör och häpna vad tränaren sa efteråt: "Oj, jag visste inte att du var så duktig, det gjorde du riktigt bra grattis". Då hade jag lust att smälla på honom, vaddå inte visste att jag varit duktig, han hade ju aldrig gett mig chansen. Jag hade bara träningarna på mig att visa att det var min plats som var i målet och ingen annans.
Säsongen som kom efter så slutade den ena tränaren och B-lagets tränare tog steget upp i A-laget. Det gjorde mig glad för nu skulle iaf han se till att jag skulle få spela matcher och bli en riktigt duktig målvakt. Under de följande åren som jag spelade för detta lag så blev jag och den andra tjejen så pass bra båda två att vi fick dela på platsen om att vakta målet. Det kändes rättvist. Sista säsongen jag spelade för det laget fick jag höra en underbar sak på innebandyträningen. Det var en tjej som kom och frågade mig om jag inte önnu blivit tillfrågad att ev börja spela i deras lag. I deras lag? Det var ju ett div-1 lag. Jag hoppade av lycka och bara väntade på att de skulle höra av sig. Tyvärr kom vi aldrig dit eftersom jag började hamna inom psykiatirn. Min träning blev mycket hämad och jag kom efter i allt. Jag slutade med både fotbollen och innebandyn som betydde så mycket för mig. Men det fungerade inte att hålla hög nivå samtidigt som man åkte in och ut på sjukhuset för att man mådde dåligt. Jag tog beslutet, samtidigt som min målvakts tränares ord ringde i mina öron" Du kan verkligen gå hur långt som helst, det är bara du som sätter gränserna". Jag ville ju bli bästa målvakten i Sverige, jag hade möjligheten att utvecklas, han trodde på mig, jag kunde komma upp i div-1. MEN! Jag la av med allt mer eller mindre över en natt. Jag våndades flera flera gånger över detta. Hatade at ha blivit psykiskt dålig, nu fick jag aldrig veta hur långt jag kunde ha gått.
Från att ha varit träningsnarkoman till att ligga inne på en avd och inte få röra sig det minsta.
**Skriver mer senare, ta hand om varandra och njut av vad livet har att erbjuda**
Lögnerna stod som spön i backen
Jag lärde mig snabbt att ljuga om min pappa, att säga det alla läkare, sjuksköterskor och skötare ville höra. Men var det de jag ville prata om egentligen? Näe, jag ville inte prata om incest, jag tyckte det vavr jobbigt hemskt och helt enkelt totalt fruktansvärt.
Det blev ett övergrepp mot mig från Psykiatrin. Alltså att de inte accepterade mina känslor (de räckte inte med de känslorna) utan att de tvingade fram ett falskt erkännande om incest för att förstå mig.
Jag gick tillslut in i rollen som den stackars lilla flicka som hade en pappa som fortfarande utnjyttjade henne. För att få må dåligt kände jag mig tvingad att ljuga om pappa. Jag ljög och jag ljög. Jag mådde sämre och sämre över allt ljugande samt alla andra problem jag hade både hemma och i skolan.
Tillsist sa en Överläkare: Du måste berätta för din mamma vad din pappa har gjort och gör mot dig. Jag blev livrädd, hade inte psykiatrin tystandsplikt, jag var ju över 18 år. Jag var ju myndig, kunde de tvinga mig till detta samtal? Jag vägrade, herregud vad skulle mamma säga? Det var ju inte sant, inte nått. Men psyket ville ha dramatik i mitt liv, mina andra känslor räknades ju inte. Men Överläkaren sa att eftersom jag låg inne på LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård, pga att de tyckte att jag var en fara för mig själv), så hade jag inget val. LÄkaren sa att han itne skulle släppa på Tvångsvården förens jag hade gått med på ett samtal. Han sa att han kunde hålla mig kvar år efter år. Ja, tills jag gick med på samtalet. NU med flera år inom psykiatrin vet jag att han ljög för mig. Djävla förbannade läkare! Jag hade kunnat vägra samtalet, jag hade inte varit kvar år efter år som han hotade med. Men jag var ny inom psykiatrin, var rädd, och blev skrämd.
Samtalet med mamma skulle bli av.
Jag minns inte mycket av den dagen, inte mer än att mamma kom. Överläkaren var med, vi började prata, jag valde att gå ut från rummet för jag skämdes för mycket. Vad som sas på samtalet om mig och pappa vet jag inte. Jag vill INTE veta det heller. Men jag satte mig på fönsterbläcket och tittade ut genom fönstret, då såg jag mamma utanför fönstret. Hon ritar ett hjärta i luften och säger (läser på läpparna), jag älskar dig.
I några timmar trodde jag att mamma trodde på mig. Men sen ringde hon. Hon sa att jag ljög, att pappa var oskyldig. Jag blev jättearg/ledsen/rädd, fick en massa konstiga kä'nslor inom mig, jag sa att jag inte alls ljög. Hon sa att jag måste be pappa om förlåt. Jag kände mig återigen sviken av mamma. Hon valde alltid pappa före mig. Okej, ja, jag vet han var oskyldig. Men det kom in så många andra känslor just när bomben om incesten släpptes till det att mamma sa att jag ljög.
Kunde hon inte förstå att ngt iaf var fel i vår till utåt sätt fina vanliga "svensson" familj? Nått måste hon väl ändå fatta eller?
Det dröjde lång tid, mamma sa att jag skulle be pappa om förlåt, jag vägrade. Jag hatade honom ju, inte för incesten för den biten står mest psykiatrin bakom att det blev den anklagelsen mot pappa. Varför skulle jag be han om ursäkt? Jo, för att jag ljugit. Men Han då? Skulle inte han be om ursäkt om hur han behandlat mig och mamma under min uppväxt?
Tillslut köpte jag en ros till pappa och skrev ett förlåt på en liten bit papper som satt fast i blomman. Pappa fick tårar i ögonen och sa att det var okej. Jag skämdes som faaan. Han var ju oskyldig till detta, men ändå kunde jag inte helhjärtat känna att jag ville ha hans förlåtelse. Det var som att jag njöt av att han fick plågas lite, jag hade ju plågats av honom i flera år (kommer senare till vad jag menar, men det kanske blir i ngn blogg skrift längre fram).
Men mamma gav sig inte med detta om att be om förlåt. Jag skulle krama pappa och säga Förlåt. Tilllsut gjorde jag det. Men jag hatade varje sekund av närkontakt med min pappa. Jag rös och försökte slappna av och tänka på att jag kramde om ngn annan. Förlåtet var inte lika svårt att få fram denna gång. Men fortfarande, jag var så arg på honom, samtidigt som jag såg han som en svag varelse, som var min pappa. Samtidigt som jag älskade honom. Känslorna spelade mig en massa spratt.
Nu var mamma nöjd för nu var denna thriller över i vår familj, nu kunde vi bli lyckliga igen och älska varandra utan lögner.
Men jag låg kvar på psyket, skadade mig själv, försökte ta livet av mig. Lögnerna fortsatte utan mamma och pappas vetskap. Inte ens idag vet psykiatrin om att detta aldrig hänt. Ingen som varit i kontakt med mig vet att detta aldrig hänt. Att det är så mycket annat som byggt upp min avsky mot pappa. Både sånt jag vet om men även sånt jag säkert inte kommer ihåg, men som ligger dolt i mitt inre.
Jag minns så väl när en skötare pratade med mig, han sa då att han önskade att han kunde avrätta min pappa: Men hallå, får en skötare verkligen säga en sådan sak, han pratar ändå om min pappa. Min pappa som älskar mig på sitt konstiga vis, men jag vet att han älskar mig. Han ska INTE avrättas, han ska få leva, men utan mig och mamma var min dröm sedan jag var liten.
Jag var inte många år kanske en 8 år när jag började säga till mamma att jag ville att de skulle skilja sig. Men det kunde hon ju inte hur skulle pappa klara sig utan oss?
Minns så väl en gång ute i stugan, jag kanske var 6-7 år. Pappa hade druckit lite (ej mycket), men han var lite påverkad. Mamma och pappa började bråka. Jag var i samma rum och såg det hända. Plötsligt lyfter pappa sin hand mot mamma och skriker något när han riktar slaget mot ansiktet, men han slog inte till. Han bara gjorde en varning mot mamma. Jag blev jätterädd och skrek till pappa, "Jag hatar dig". Sprang in i min storebrors rum i stugan och slängde mig på sängen och grät. Mamma kom efter och skrek åt pappa: "ser du nu vad du gjort"? Oj, vad jag var ledsen, men mamma tröstade mig och sedan efter det pratade vi aldrig mer om hotet av slaget som stannade bara någon centimeter från mammas ansikte. Men hatet mot pappa hade börjat gro inom mig.
Nu efteråt undrar jag inte om mamma hade behövt någon att prata med, hon kan ju inte heller ha mått så bra efter det hotet om slag.
Men mamma skulle vara stark, hon skulle hålla ihop familjen skulle det visa sig. Inte vara svag, nej det kunde inte hinna med vår familj skulle ju rasa ihop då. Hon var pelaren som fick familjen att fortsätta leva ihop under samma tak under flera flera fera, en djävla massa år helt enkelt. Fy FAAAN För De Åren!
Okej, min pappa har varit snäll också, det är därför jag har så svårt att bara acceptera att jag inte tycker om honom. NU är jag vuxen, nu kan jag välja vem jag vill umgås med, vem jag vill ska komma in i min lgh, vem jag vill hälsa på. Men ändå, denna pappa som både är hatad och älskad finns kvar i mitt liv. Ibland snäll, ibland bara så djävla dryg! Jag vet att mamma tycker han är som ett riktigt gnälligt barn, eller rättare sagt barn är bättre än pappa. Han beter sig så löjligt och oförskämt ibland att man skämms så oerhört. Men han ger sig inte utan kör på sin stil. Men att mamma skulle lämna honom? Pahha, det har bara varit önsketänkande från hennes sida som gett mig falska förhoppningar om att få leva med bara mamma. Att mamma, min mamma, skulle finna en ny man att älska, en ny pappa till mig. En pappa jag skulle kunna älska.
Mamma har flera gånger sagt att hon tänkt skriva på och skicka in skillsmässopapperna, men alltid har ngt kommit ivägen. Ngt som gjort att hon inte kunnat skilja sig. Varje gång har hon valt ett liv med pappa istället för ett lungt och tryggt liv med bara mig och min syster. Återigen, sviken av mamma. Men jag förlät henne varje gång. Men när hon var ledsen (vilket man sällan fick se), då gjorde jag allt för att övertala henne att skilja sig.
**tack för att du läst, ta hand om varandra och lyssna till din medmänniska, lita på vad han/hon säger och tvinga inte fram ngt du vill höra för att det passar dig bättre än den verkliga sanningen**
Det blev ett övergrepp mot mig från Psykiatrin. Alltså att de inte accepterade mina känslor (de räckte inte med de känslorna) utan att de tvingade fram ett falskt erkännande om incest för att förstå mig.
Jag gick tillslut in i rollen som den stackars lilla flicka som hade en pappa som fortfarande utnjyttjade henne. För att få må dåligt kände jag mig tvingad att ljuga om pappa. Jag ljög och jag ljög. Jag mådde sämre och sämre över allt ljugande samt alla andra problem jag hade både hemma och i skolan.
Tillsist sa en Överläkare: Du måste berätta för din mamma vad din pappa har gjort och gör mot dig. Jag blev livrädd, hade inte psykiatrin tystandsplikt, jag var ju över 18 år. Jag var ju myndig, kunde de tvinga mig till detta samtal? Jag vägrade, herregud vad skulle mamma säga? Det var ju inte sant, inte nått. Men psyket ville ha dramatik i mitt liv, mina andra känslor räknades ju inte. Men Överläkaren sa att eftersom jag låg inne på LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård, pga att de tyckte att jag var en fara för mig själv), så hade jag inget val. LÄkaren sa att han itne skulle släppa på Tvångsvården förens jag hade gått med på ett samtal. Han sa att han kunde hålla mig kvar år efter år. Ja, tills jag gick med på samtalet. NU med flera år inom psykiatrin vet jag att han ljög för mig. Djävla förbannade läkare! Jag hade kunnat vägra samtalet, jag hade inte varit kvar år efter år som han hotade med. Men jag var ny inom psykiatrin, var rädd, och blev skrämd.
Samtalet med mamma skulle bli av.
Jag minns inte mycket av den dagen, inte mer än att mamma kom. Överläkaren var med, vi började prata, jag valde att gå ut från rummet för jag skämdes för mycket. Vad som sas på samtalet om mig och pappa vet jag inte. Jag vill INTE veta det heller. Men jag satte mig på fönsterbläcket och tittade ut genom fönstret, då såg jag mamma utanför fönstret. Hon ritar ett hjärta i luften och säger (läser på läpparna), jag älskar dig.
I några timmar trodde jag att mamma trodde på mig. Men sen ringde hon. Hon sa att jag ljög, att pappa var oskyldig. Jag blev jättearg/ledsen/rädd, fick en massa konstiga kä'nslor inom mig, jag sa att jag inte alls ljög. Hon sa att jag måste be pappa om förlåt. Jag kände mig återigen sviken av mamma. Hon valde alltid pappa före mig. Okej, ja, jag vet han var oskyldig. Men det kom in så många andra känslor just när bomben om incesten släpptes till det att mamma sa att jag ljög.
Kunde hon inte förstå att ngt iaf var fel i vår till utåt sätt fina vanliga "svensson" familj? Nått måste hon väl ändå fatta eller?
Det dröjde lång tid, mamma sa att jag skulle be pappa om förlåt, jag vägrade. Jag hatade honom ju, inte för incesten för den biten står mest psykiatrin bakom att det blev den anklagelsen mot pappa. Varför skulle jag be han om ursäkt? Jo, för att jag ljugit. Men Han då? Skulle inte han be om ursäkt om hur han behandlat mig och mamma under min uppväxt?
Tillslut köpte jag en ros till pappa och skrev ett förlåt på en liten bit papper som satt fast i blomman. Pappa fick tårar i ögonen och sa att det var okej. Jag skämdes som faaan. Han var ju oskyldig till detta, men ändå kunde jag inte helhjärtat känna att jag ville ha hans förlåtelse. Det var som att jag njöt av att han fick plågas lite, jag hade ju plågats av honom i flera år (kommer senare till vad jag menar, men det kanske blir i ngn blogg skrift längre fram).
Men mamma gav sig inte med detta om att be om förlåt. Jag skulle krama pappa och säga Förlåt. Tilllsut gjorde jag det. Men jag hatade varje sekund av närkontakt med min pappa. Jag rös och försökte slappna av och tänka på att jag kramde om ngn annan. Förlåtet var inte lika svårt att få fram denna gång. Men fortfarande, jag var så arg på honom, samtidigt som jag såg han som en svag varelse, som var min pappa. Samtidigt som jag älskade honom. Känslorna spelade mig en massa spratt.
Nu var mamma nöjd för nu var denna thriller över i vår familj, nu kunde vi bli lyckliga igen och älska varandra utan lögner.
Men jag låg kvar på psyket, skadade mig själv, försökte ta livet av mig. Lögnerna fortsatte utan mamma och pappas vetskap. Inte ens idag vet psykiatrin om att detta aldrig hänt. Ingen som varit i kontakt med mig vet att detta aldrig hänt. Att det är så mycket annat som byggt upp min avsky mot pappa. Både sånt jag vet om men även sånt jag säkert inte kommer ihåg, men som ligger dolt i mitt inre.
Jag minns så väl när en skötare pratade med mig, han sa då att han önskade att han kunde avrätta min pappa: Men hallå, får en skötare verkligen säga en sådan sak, han pratar ändå om min pappa. Min pappa som älskar mig på sitt konstiga vis, men jag vet att han älskar mig. Han ska INTE avrättas, han ska få leva, men utan mig och mamma var min dröm sedan jag var liten.
Jag var inte många år kanske en 8 år när jag började säga till mamma att jag ville att de skulle skilja sig. Men det kunde hon ju inte hur skulle pappa klara sig utan oss?
Minns så väl en gång ute i stugan, jag kanske var 6-7 år. Pappa hade druckit lite (ej mycket), men han var lite påverkad. Mamma och pappa började bråka. Jag var i samma rum och såg det hända. Plötsligt lyfter pappa sin hand mot mamma och skriker något när han riktar slaget mot ansiktet, men han slog inte till. Han bara gjorde en varning mot mamma. Jag blev jätterädd och skrek till pappa, "Jag hatar dig". Sprang in i min storebrors rum i stugan och slängde mig på sängen och grät. Mamma kom efter och skrek åt pappa: "ser du nu vad du gjort"? Oj, vad jag var ledsen, men mamma tröstade mig och sedan efter det pratade vi aldrig mer om hotet av slaget som stannade bara någon centimeter från mammas ansikte. Men hatet mot pappa hade börjat gro inom mig.
Nu efteråt undrar jag inte om mamma hade behövt någon att prata med, hon kan ju inte heller ha mått så bra efter det hotet om slag.
Men mamma skulle vara stark, hon skulle hålla ihop familjen skulle det visa sig. Inte vara svag, nej det kunde inte hinna med vår familj skulle ju rasa ihop då. Hon var pelaren som fick familjen att fortsätta leva ihop under samma tak under flera flera fera, en djävla massa år helt enkelt. Fy FAAAN För De Åren!
Okej, min pappa har varit snäll också, det är därför jag har så svårt att bara acceptera att jag inte tycker om honom. NU är jag vuxen, nu kan jag välja vem jag vill umgås med, vem jag vill ska komma in i min lgh, vem jag vill hälsa på. Men ändå, denna pappa som både är hatad och älskad finns kvar i mitt liv. Ibland snäll, ibland bara så djävla dryg! Jag vet att mamma tycker han är som ett riktigt gnälligt barn, eller rättare sagt barn är bättre än pappa. Han beter sig så löjligt och oförskämt ibland att man skämms så oerhört. Men han ger sig inte utan kör på sin stil. Men att mamma skulle lämna honom? Pahha, det har bara varit önsketänkande från hennes sida som gett mig falska förhoppningar om att få leva med bara mamma. Att mamma, min mamma, skulle finna en ny man att älska, en ny pappa till mig. En pappa jag skulle kunna älska.
Mamma har flera gånger sagt att hon tänkt skriva på och skicka in skillsmässopapperna, men alltid har ngt kommit ivägen. Ngt som gjort att hon inte kunnat skilja sig. Varje gång har hon valt ett liv med pappa istället för ett lungt och tryggt liv med bara mig och min syster. Återigen, sviken av mamma. Men jag förlät henne varje gång. Men när hon var ledsen (vilket man sällan fick se), då gjorde jag allt för att övertala henne att skilja sig.
**tack för att du läst, ta hand om varandra och lyssna till din medmänniska, lita på vad han/hon säger och tvinga inte fram ngt du vill höra för att det passar dig bättre än den verkliga sanningen**
BRIS lärde mig ljuga....
....det är inte bara BRIS som lärt mig ljuga, det är även Kvinnojouren och Vuxenpsykiatrin.
Låt mig förklara närmare. Allt kommer inte förklaras i ett enda inlägg, det kommer flera och flera och flera. Jag vill få ut skammen jag kände, jag vill få ur mig ilskan jag kände, men även det positiva som finns i mitt liv nu. Det som gör en glad att man lever och inte gått bort trots ideligen ständiga försök. En del rop på hjälp en del allvarliga, nu orkar jag inte mer, hitta mig inte, låt mig dö! Men jag blev hittad, jag överlevde, jag levade både i en lögn och i en verklighet.
När jag var barn hade jag det riktigt jobbigt hemma. Jag valde därför att redan som liten ringa till BRIS, de skulle trösta mig. De skulle förstå mig. Men gjorde de verkligen det? Jag minns så väl några av gångerna jag ringde till dem. Det har etsats sig fast i mitt huvud, samma ord, samma mening, samma nekande av mig, tillslut bejakande av mig.
De svarade på min signal när jag ringde. Det lät som en trevlig person jag fick tala med. Berättade aldrig vem jag var, litade inte på att de höll tystnadsplikten. Var rädd att hamna i familjehem när jag berättade hur dåligt jag mådde hemma. Men ändå jag vill bort från min familj, jag ville bo någon ananstanns. Redan då så ung, ville jag bort från min familj, men jag ville ändå inte det för på något konstigt sätt älskade jag dem över allt.
Den person som jag fick prata med frågade hur det var med mig. Jag sa som det var rakt ut; Jag tycker inte om min pappa. Men varför då, undrade personen. Jag vet itne svarade jag. Men varje gång han ska krama mig får jag olustkänslor i hela kroppen, jag blir stel och vill bara dö för att slippa få en kram av honom. Jag minns inte ordagrant vad personen sa efter det, men det hela handlade om att hon undrade varför jag inte vågade berätta att jag varit utsatt för incest. Jag skulle inte skydda min pappa sa hon: Jag sa, han har inte gjort mig något. Hon sa,v ar inte rädd att berätta, vi har tystnadsplikt. Jag sa, han har inte gjort mig något. Jag bara inte tycker om honom, jag vill inte att han är min pappa. Personen säger, men nått måste han ha gjort (läs, incest). Nej svarar jag återigen. Jag avslutade samtalet ledsen över att personen försökt få mig att säga något elakt om min pappa, nått han inte gjort mig.
Personen sa hela tiden att jag kunde inte må så dåligt som jag gjorde om inte jag varit utsatt för incest. Men det finns annat i livet än incest. Man kan bli sviken på flera sätt. Många, många, olika saker kan göra att man mår dåligt. Jag har blivit sviken av både mamma och pappa, men mamma älskar jag och jag tar hennes parti om de bråkar. (Jo, om pappa råkar ut för en olycka då älskar jag honom och är rädd för att han ska dö, att jag aldrig ska få den där pappan jag ville ha). Alltså på något konstigt sätt, jag hatar pappa men samtidigt älskar jag honom.
Men det dröjde inte länge fören jag ringde BRIS igen. Med samma förhoppning, de skulle lyssna, inte döma, de skulle trösta. Men det gjorde de inte. Eller de och de, jag pratade oftast med samma person. Den personen gav sig den på att jag skulle erkänna att min pappa var skyldig till incest. Han är skyldig till mycket annat men inte incest, inte av något som man kan åtala honom för tänkte jag.
Tillslut efter flera månaders ringande till BRIS och personen återigen sa, du har väl varit utsatt för incest. Då utbrister jag i tårar, JA det har jag! Men det var ju inte sant, jag orkade bara inte längre försvara min pappa mot de anklagelserna.
Jag har känt mig som ett svin, ett hemskt svart får, en utomjording som inte var värd att älskas. Men var det mitt fel egentligen, jag var ju bara ett barn som ville ha stöd för att orka vara hemma när mina föräldrar kom hem från jobbet. Ett barn som sökte hjälp. Men det jag sökte hjälp för var inte nog med anledning. Jag hade börjat med självskador som ung tonåring. Men jag valde att göra det på olika sätt som inte skulle göra någon misstänksam. Men ja, jag skadade mig själv. Inte för att dö. Jag ville bara få bort smärtan, smärtan av att avsky min pappa, vara en dålig dotter, smärtan av att ha ljugit om min pappa.
Vad är det värsta? jo, att varje gång jag ringde till BRIS, ville personen att jag skulle tala om incesten, att ajg skulle få det ur mig, bearbeta det hela. Men jag visste itne vad jag skulle säga. Jag ljög ihop något, sen grät jag för mig själv när jag lagt på luren.
Varför fortsatte jag ringa BRIS, jo jag fann något sorts stöd som jag inte annars fann i vuxenvärlden, någon som lyssnade på mig. Men samtidigt någons om fått mig att ljuga. Var det värt det? Skulle jag kanske bara ha varit tyst, fortsatt stå på mig. Vet itne. Man orkar inte hur mycket som helst, varken som barn eller vuxen skulle det även visa sig.
När jag blev äldre hade jag kontakt med kvinnojouren och även Vuxenpsykiatrin. Där försökte jag starta om på nytt, säga att jag mådde väldigt dåligt. Att jag inte tyckte om min pappa. Men återigen, tro vad ni vill, jag vet vad som hände. De ifrågasatte mig och sa att jag kunde inte må så dåligt om jag inte varit utsatt för incest.
Vad händer? Efter att ha ringt cirka ett halvår och varit anonym till vuxenpsyk. säger jag tillslut med darrig stämma. Ja, jag har varit utsatt för incest. De som jobbade inom psykiatrin blev nöjda. De hade hittat kärnpunkten till varför jag mådde dåligt. Nu skulle allt bli bra. De ville att jag skulle ge mig tillkänna så att de kunde anmäla pappa. Han skulle in i fängelse tyckte de.
Det tyckte inte jag. Jag avskydde ju pappa, men samtidigt se han i fängelse lägst rankad av fångar. Kanske misshandlad, nej det var han faktiskt inte värd. Min pappa har ändå ett värde, han ska inte få skit för nått han inte gjort.
Det får räcka för denna gången....men jag blir stärkt av att få skriva av mig, att få dela med mig. Psyket har även varit en stor hjälp för mig, fast det långt, långt, långt senare.
Skriv gärna en rad om du vill, följ med mig i mitt livs vandring, till att bli en starkare kvinna som vågar stå upp för sig själv!
**till alla därute, ta hand om varandra**
Låt mig förklara närmare. Allt kommer inte förklaras i ett enda inlägg, det kommer flera och flera och flera. Jag vill få ut skammen jag kände, jag vill få ur mig ilskan jag kände, men även det positiva som finns i mitt liv nu. Det som gör en glad att man lever och inte gått bort trots ideligen ständiga försök. En del rop på hjälp en del allvarliga, nu orkar jag inte mer, hitta mig inte, låt mig dö! Men jag blev hittad, jag överlevde, jag levade både i en lögn och i en verklighet.
När jag var barn hade jag det riktigt jobbigt hemma. Jag valde därför att redan som liten ringa till BRIS, de skulle trösta mig. De skulle förstå mig. Men gjorde de verkligen det? Jag minns så väl några av gångerna jag ringde till dem. Det har etsats sig fast i mitt huvud, samma ord, samma mening, samma nekande av mig, tillslut bejakande av mig.
De svarade på min signal när jag ringde. Det lät som en trevlig person jag fick tala med. Berättade aldrig vem jag var, litade inte på att de höll tystnadsplikten. Var rädd att hamna i familjehem när jag berättade hur dåligt jag mådde hemma. Men ändå jag vill bort från min familj, jag ville bo någon ananstanns. Redan då så ung, ville jag bort från min familj, men jag ville ändå inte det för på något konstigt sätt älskade jag dem över allt.
Den person som jag fick prata med frågade hur det var med mig. Jag sa som det var rakt ut; Jag tycker inte om min pappa. Men varför då, undrade personen. Jag vet itne svarade jag. Men varje gång han ska krama mig får jag olustkänslor i hela kroppen, jag blir stel och vill bara dö för att slippa få en kram av honom. Jag minns inte ordagrant vad personen sa efter det, men det hela handlade om att hon undrade varför jag inte vågade berätta att jag varit utsatt för incest. Jag skulle inte skydda min pappa sa hon: Jag sa, han har inte gjort mig något. Hon sa,v ar inte rädd att berätta, vi har tystnadsplikt. Jag sa, han har inte gjort mig något. Jag bara inte tycker om honom, jag vill inte att han är min pappa. Personen säger, men nått måste han ha gjort (läs, incest). Nej svarar jag återigen. Jag avslutade samtalet ledsen över att personen försökt få mig att säga något elakt om min pappa, nått han inte gjort mig.
Personen sa hela tiden att jag kunde inte må så dåligt som jag gjorde om inte jag varit utsatt för incest. Men det finns annat i livet än incest. Man kan bli sviken på flera sätt. Många, många, olika saker kan göra att man mår dåligt. Jag har blivit sviken av både mamma och pappa, men mamma älskar jag och jag tar hennes parti om de bråkar. (Jo, om pappa råkar ut för en olycka då älskar jag honom och är rädd för att han ska dö, att jag aldrig ska få den där pappan jag ville ha). Alltså på något konstigt sätt, jag hatar pappa men samtidigt älskar jag honom.
Men det dröjde inte länge fören jag ringde BRIS igen. Med samma förhoppning, de skulle lyssna, inte döma, de skulle trösta. Men det gjorde de inte. Eller de och de, jag pratade oftast med samma person. Den personen gav sig den på att jag skulle erkänna att min pappa var skyldig till incest. Han är skyldig till mycket annat men inte incest, inte av något som man kan åtala honom för tänkte jag.
Tillslut efter flera månaders ringande till BRIS och personen återigen sa, du har väl varit utsatt för incest. Då utbrister jag i tårar, JA det har jag! Men det var ju inte sant, jag orkade bara inte längre försvara min pappa mot de anklagelserna.
Jag har känt mig som ett svin, ett hemskt svart får, en utomjording som inte var värd att älskas. Men var det mitt fel egentligen, jag var ju bara ett barn som ville ha stöd för att orka vara hemma när mina föräldrar kom hem från jobbet. Ett barn som sökte hjälp. Men det jag sökte hjälp för var inte nog med anledning. Jag hade börjat med självskador som ung tonåring. Men jag valde att göra det på olika sätt som inte skulle göra någon misstänksam. Men ja, jag skadade mig själv. Inte för att dö. Jag ville bara få bort smärtan, smärtan av att avsky min pappa, vara en dålig dotter, smärtan av att ha ljugit om min pappa.
Vad är det värsta? jo, att varje gång jag ringde till BRIS, ville personen att jag skulle tala om incesten, att ajg skulle få det ur mig, bearbeta det hela. Men jag visste itne vad jag skulle säga. Jag ljög ihop något, sen grät jag för mig själv när jag lagt på luren.
Varför fortsatte jag ringa BRIS, jo jag fann något sorts stöd som jag inte annars fann i vuxenvärlden, någon som lyssnade på mig. Men samtidigt någons om fått mig att ljuga. Var det värt det? Skulle jag kanske bara ha varit tyst, fortsatt stå på mig. Vet itne. Man orkar inte hur mycket som helst, varken som barn eller vuxen skulle det även visa sig.
När jag blev äldre hade jag kontakt med kvinnojouren och även Vuxenpsykiatrin. Där försökte jag starta om på nytt, säga att jag mådde väldigt dåligt. Att jag inte tyckte om min pappa. Men återigen, tro vad ni vill, jag vet vad som hände. De ifrågasatte mig och sa att jag kunde inte må så dåligt om jag inte varit utsatt för incest.
Vad händer? Efter att ha ringt cirka ett halvår och varit anonym till vuxenpsyk. säger jag tillslut med darrig stämma. Ja, jag har varit utsatt för incest. De som jobbade inom psykiatrin blev nöjda. De hade hittat kärnpunkten till varför jag mådde dåligt. Nu skulle allt bli bra. De ville att jag skulle ge mig tillkänna så att de kunde anmäla pappa. Han skulle in i fängelse tyckte de.
Det tyckte inte jag. Jag avskydde ju pappa, men samtidigt se han i fängelse lägst rankad av fångar. Kanske misshandlad, nej det var han faktiskt inte värd. Min pappa har ändå ett värde, han ska inte få skit för nått han inte gjort.
Det får räcka för denna gången....men jag blir stärkt av att få skriva av mig, att få dela med mig. Psyket har även varit en stor hjälp för mig, fast det långt, långt, långt senare.
Skriv gärna en rad om du vill, följ med mig i mitt livs vandring, till att bli en starkare kvinna som vågar stå upp för sig själv!
**till alla därute, ta hand om varandra**
