fridaskamper

...det var våran stuggranne, som verkligen tyckte om barn, som blev min första förälskelse. Inte som de flesta andra barn som ska gifta sig med sin egen pappa när de blir stora. Näe jag och stuggrannen vi skulle gifta oss minsann.
Minns känslan när jag fick reda på att han hade skaffat flickvän, som blev till sambo som blev till fru. Usch vad jag tyckte det var orättvist. Det var ju mig han skulle älska.
Drömde även flera gånger att det var just han som var min riktiga pappa. Så när jag var äldre fortsatte jag mitt dagdrömmeri om att hitta min äkta pappa. För inte kunde väl min pappa vara min biologsika pappa?

När mamma och pappa var borta på dagarna så brukade jag skynda mig in i deras sovrum och titta i alla pärmar jag kunde finna för att hitta beviset. Beviset på att min pappa inte var min pappa. Men jag fann aldrig ngt bevis. Jag måste ta sökningen till nästa nivå.
Jag ringde då till de som har koll på om man har biologiska föräldrar eller inte. Jag var myndig när jag tog mig mod och ringde.(minns inte vart ajg ringde, men jag hade luskat lite och kommit till rätt ställe) 
Inom mig hoppade jag av förväntan. Jag skulle äntligen få lära känna min pappa, min alldeles egna pappa som skulle bli så glad när jag sökte upp honom.
Men jag dök ner i ett svart hål. Där hos dem fanns bara min mamma och pappa som mina biologiska föräldrar. Pappa hade t.om gjort ett faderskapstest. Så svaret var svart på vitt, Han är min Pappa. NU gällde det bara att försöka acceptera det. Att gå vidare i livet. Acceptans var det jag skulle bli tvungen att komma fram till. Den bistra svarta verkligheten.
Men det skulle dröja en hel massa år och inte ens nu är jag säker på att jag nått acceptans i att han är min pappa. Jag drömmer mig fortfarande bort, om att ha en pappa som skullle vara underbar och inte låta familjen bära på en hemlighet som inte fick komma ut för att han skämdes. Jag tror jag bar familjens hemlighet i 3 år innan det sprack. Men det tar vi i ett annat blogg inlägg.

Jag minns det som igår. Jag kan inte ha varit gammal. Jag var rädd för att vara hemma ensam långt upp i åldern. Vet inte varför, men jag var mörkrädd och trodde alltid att det var ngn gömd i vår stora lgh. En gång så hade mamma och pappa bråkat mycket. Mamma sa till pappa att han INTE fick ta bilen och fara ut och köra, för han var INTE samlad nog för att köra bil i hans otroliga vansinnes utbrott.
Pappa stormar ut ur lgh och skriker ngt tillbaka. Jag minns inte vad.
Vi tittade ut genom fönstret men såg aldrig bilen lämna garagelängan. Tillslut blev mamma och jag jätteoroliga. Mamma saa tt hon måste gå ner till garaget och titta så att pappa inte försökte gasa ihjäl sig. Jag fick följa med ner till garaget, men stod i början av längan, något som kändes som en mil bort till mamma som skulle öppna garagedörren.
Jag blev alldeles kall inuti, skulle pappa vara död och skulle mamma sprängas när hon öppande garagedörren och rök vällde ut? Jag hade så många känslor i kroppen, var så rädd, var så arg på pappa för att han utsatt oss för detta.
Efter en evighets väntan låser mamma upp garaget och finner pappa liggandes i baksätet. Hon övertalar honom att komma in igen. Jag minns inget mer, det är som att ngn klippt av minnestråden i hjärnan. Eller det är nog mer troligt att jag inte vill minnas.

När jag var liten knatte började jag spela fotboll, jag började i första eller andra klass. Det var en kvinna som var mamma till en annan tjej i skolan som ville starta ett tjejlag för oss. Så vi startade ett lag pch började spela och träna tillsammans. Allt på lek till en början. Jag blev aldrig ngn hejare på det här med att försöka finta bort någon. Dessutom var jag bollrädd *skrattar*. Jag minns mamma berättade för mig en gång att jag kommit hem och varit så lycklig efter en match. Hon frågar "har ni vunnit?" Näe, vi förlorade med 10-0, men det var jättekul att spela.
Jag hittade hem som back, där trivdes jag. Jag var bra på att slå inlägg och hade hårda skott, var även tuff i närkamperna. Jag minns så väl när jag bytte till ett annat topplag under högstadietiden.
Jag och en till tjej var givna backar och vi (laget) vann det mesta vi var med i. Men jag ville vidare, ag ville bli målvakt. Så jag bytte till ett lag i en låg division. Men av oss två målvakter som kom att bli i det nya laget, var det jag som tränade och tränade, hon dök aldrig upp, men ändå så var det hon som fick stå alla matcher.

Jag blev när säsongen närmade sig sitt slut kontaktad av två av lagkamraterna. De ville att jag skulle följa med upp till en högre division och få bli målvakt där. Det laget hade bara en målvakt och tjejerna ville ha med mig, för de tyckte jag var duktig.

Jag bytte till ett nytt lag igen. Men jag fick kämpa. Den andra tjejen var med i sin årgång i länslagets lag. Hon låg som favorit hos min nya tränaren. Men gav inte upp, jag började träna med B-laget också. Allt för att utvecklas som målvakt och kunna tävla om första platsen i mål. Alltid när lagetuppställningen skulle räknas upp satt jag med en förväntan om att nu, nu blir det min tur att visa vad ajg kan. Men det hände inte. B-lagets tränare kunde inte förstå att jag inte fick chansen. Så när jag fick höra vad han tyckte gav det mig modet att ställa ett krav på min tränare. Att jag innan säsongens slut skulle ha fått stå iaf en match. Ja, det gick han med på. Säsongen började lida mot sitt slut. Jag frågade tränaren efter laguppställningen om vem som skulle stå årets sista match, han svarade det jag var så rädd att höra. Den andra tjejens namn. Från någonstanns fick jag modet, jag blev stark och sa bara till han att " Du har lovat mig att stå en match och detta är sista, stryk hennes namn och skriv dit mitt nu på en gång medan jag ser på": Tro det eller ej, men han gjorde det. Jag skulle få stå min första match i ett division 3-lag, som krigade på i toppen.

Matchdagen kom, jag var nervös. Hade jag gjort bort mig med att kräva att få spela denna match? Skulle vi förlora pga av mig? Näe, jag trodde inte det. Jag var så säker i mig själv och fylld med en massa revanch för alla matcher jag inte fått stå.
Vi vann, JA, vi vann och jag gjorde en kanon match. Men hör och häpna vad tränaren sa efteråt: "Oj, jag visste inte att du var så duktig, det gjorde du riktigt bra grattis". Då hade jag lust att smälla på honom, vaddå inte visste att jag varit duktig, han hade ju aldrig gett mig chansen. Jag hade bara träningarna på mig att visa att det var min plats som var i målet och ingen annans.

Säsongen som kom efter så slutade den ena tränaren och B-lagets tränare tog steget upp i A-laget. Det gjorde mig glad för nu skulle iaf han se till att jag skulle få spela matcher och bli en riktigt duktig målvakt. Under de följande åren som jag spelade för detta lag så blev jag och den andra tjejen så pass bra båda två att vi fick dela på platsen om att vakta målet. Det kändes rättvist. Sista säsongen jag spelade för det laget fick jag höra en underbar sak på innebandyträningen. Det var en tjej som kom och frågade mig om jag inte önnu blivit tillfrågad att ev börja spela i deras lag. I deras lag? Det var ju ett div-1 lag. Jag hoppade av lycka och bara väntade på att de skulle höra av sig. Tyvärr kom vi aldrig dit eftersom jag började hamna inom psykiatirn. Min träning blev mycket hämad och jag kom efter i allt. Jag slutade med både fotbollen och innebandyn som betydde så mycket för mig. Men det fungerade inte att hålla hög nivå samtidigt som man åkte in och ut på sjukhuset för att man mådde dåligt. Jag tog beslutet, samtidigt som min målvakts tränares ord ringde i mina öron" Du kan verkligen gå hur långt som helst, det är bara du som sätter gränserna". Jag ville ju bli bästa målvakten i Sverige, jag hade möjligheten att utvecklas, han trodde på mig, jag kunde komma upp i div-1. MEN! Jag la av med allt mer eller mindre över en natt. Jag våndades flera flera gånger över detta. Hatade at ha blivit psykiskt dålig, nu fick jag aldrig veta hur långt jag kunde ha gått.
Från att ha varit träningsnarkoman till att ligga inne på en avd och inte få röra sig det minsta.

**Skriver mer senare, ta hand om varandra och njut av vad livet har att erbjuda**