Hemligheten & Utfrysningen
När jag var 11 år kom mamma och satte sig på sängen bredvid mig och berättade ngt som skulle bli till en stor förändring för mig, mycket större än jag någonsin kunnat anat eller tro om ngn sagt till mig hur mitt liv skulle utveckla sig efter det.
Mamma berättade att min storebror, min älskade storebror var narkoman. Jag blev både rädd men även mycket fundersam. Vad innebar det? Skulle han dö? Skulle min bror slitas bort från mig? Hann inte tänka så mycket mer fören mamma sa att jag måste lova att hålla tyst om detta för pappa ville inte att ngn annan skulle få veta om detta. Han skämdes (har jag fått reda på senare). Vår familjehemlighet. Jag skulle bära den några år, en börda som var alldelles för stor för en blott 11 årig flicka. Som växte blev större, gick in i puberteten. Hade problem i skolan, men som var den duktiga flickan hemma. Som aldirg la mina bekymmer i mamma eller pappas händer. De hade ju fullt upp med min storebror, inte ville de veta om att jag var utfryst i skolan.
Ja, för ända sedan mellanstadiet började jag bli utfryst från de andra tjejerna. Det blev ett mönster som följde med mig in i högstadiet och sedan även in i gymnasiet. Jag var inte som alla andra, jag var annorlunda. Några få tyckte om mig och stöttade mig fullt ut, *en stor stjärna till er var*. Men i de flesta sammanhang jag hamnade i så var det ngt som gjorde att de tjejerna frös ut mig. Jag skulle så önska att de var avundsjuka på mig för att jag var duktig i skolan, men så var det inte för jag hade det tufft att hänga med i skolan och mina betyg var inte mycket att hurra över i högstadiet.
Jag satt med i tjejgänget, för det fick jag göra. Det var ingen mobbning som syntes utåt, de skötte mobbningen "snyggt". De satt och pratade om något och så ställdes en fråga rakt ut till alla tjejer då kunde jag börja svara på den, men det va ingen som lyssnade eller ville svara på det jag sagt. Utan ist så började de oftast prata över mig, så jag lärde mig snabbt att det jag ville säga inte var viktigt. Jag försökte gång på gång ta mod till mig att våga prata, att låtsas om som att jag var en av dem. Det fungerade inte, men ändå så tryckte jag bort att jag var mobbad, att jag var utfryst. Ville inte vara det, började fundera vad det var för fel på mig. Men kom inte fram till ngt annat än att jag var annorlunda. Att jag inte hade lika lätt för att lära, lika lätt att förstå instruktioner, svårare med inlärningen i skolan.
Men jag undrar! Trots att jag inte var som alla andra, gjorde tjejerna rätt i att frysa ut mig? Så här i efterhand anser jag att de gjort fel, jag borde ha brytit med dem och gått min egen väg. Men jag var inte starkt nog för det.
Jag var ju så glad när en "kompis" ringde mig och frågad om vi skulle hitta på ngt, för ja, äntligen jag var accepterad. Nu var jag en av dem. I skolen hände det att en av tjejerna satte sig i skolbänken brevid mig, det värmde mitt hjärta. De tyckte om mig, jag var inte helt misslyckad. Men snart såg jag mönstret. De ringde mig bara när deras RIKTIGA kompis var sjuk, de ville inte vara ensamma, då dög jag. Likadant var det i skolan, när de satte sig bredvid mig i skolbänken så var det för att deras RIKTIGA kompis var sjuk och de ville inte sitta ensam. Jag borde ha rytit ifrån, sagt att NI har INTE rätt att utnyttja mig så att det bara passar era behov. Mina behov är LIKA mycket värda och ska ni vara med mig ska det vara på en jämnställd nivå. Men jag satte aldrig upp de kraven, jag var för feg då. Dessutom njöt jag av de stunder någon ville vara med mig.
Det var tur jag hade några vänner utanför skolan, som tyckte om mig för den jag var och inte bara såg en annorlunda tjej som bara dög ibland.
Åter till hemligheten, min familjs hemlighet om storebror. Från början var jag duktig på att minnas vad jag sagt att min storebror var när både äkta och oäkta kompisar frågade mig. Men eftersom tiden gick glömde jag bort vad jag sagt och till vem jag sagt vad. Lögnerna om min bror började komma fram. Jag kände mig trängd in i ett hörn. Jag fick ju inte berätta hemligheten det hade pappa sagt, men hur skulle jag lyckas bära på denna hemlighet när jag inte ens minns vad jag sagt till de som frågat vart han var, vad han arbetade med osv.
En dag satt vi i familjen och åt middag. Jag och pappa började bråka, jag minns inte om vad. Men det handlade nog om min storebror. Plötsligt skriker jag till pappa :" Nu berättar jag allt för min kompisar om att min bror är narkoman". Pappa skrek tillbaka: " Ja, gör det jag bryr mig inte": Efter middagen frågade jag mamma om jag verkligen fick berätta för min kompisar om den stora hemligheten. Ja, sa mamma, gör det. Pappa får skylla sig själv om han ångrar sig, han har sagt JA nu, så berätta nu för dina kompisar.
När jag tänker tillbaka så borde jag aldrig behövt bära denna hemlighet, ingen, ingen, aldrig någonsin ska någon behöva bära ett så stort ansvar och samtidigt vara så ung. utan stöd mer än från föräldrarna som jag ändå låste ute från mitt liv. De trodde att jag mådde helt okej. De visste inte om alla samtal till BRIS, till psykiatrin. All hjälp jag sökte sökte jag i hemlighet. Hur skulle det se ut om även jag började må dåligt? Hur skulle mina föräldrar klara av det?
Ett minne jag har som är mindre trevligt är när jag mamma och pappa far ut på stan när det är sen kväll eller tidig natt. Allt för att söka efter min bror som var försvunnen. Jag minns inget mer än att jag tyckte det var fullt av fulla yngre vuxna på stan. Det gav mig en obehagskänsla och jag ville så gärna skrika, kom fram bror vi åker hem, vi ahr inget här att göra. Men jag sa inget jag bara följde med när mina föräldrar fortsatte söka efter honom på torget och lite överallt. Minns inte hur länge vi var ute för att finna honom, men resultatlöst for vi tillslut hem, något som kändes som en evighet för mig.
Självklart kom min bror hem igen, det gjorde han alltid. Ibland för att få duscha, ibland för att få mat eller pengar. Ibland kom han hem och var opåverkad, å vad jag njöt av de stunderna. Jag gjorde allt för att övertala honom att sluta med drogerna, att jag älskade honom, att jag inte ville att han skulle dö. Vad han svarade minns jag inte, FAN, jag minns inte vad han svarade. Jag minns inte mycket av våra samtal. Jag minns inte mycket av dina vackra ord till mig när du var min älskade bror som jag både såg upp till men även ibland var rädd för. Men jag har kvar dina brev som du skrev till mig när du satt inne på häktet eller satt av ett straff. Det var inga långa brev, men du visade mig din kärlek till mig när du skrev breven. Jag var en viktig person i ditt liv, en omtyckt syster. Jag tar ofta fram breven och läser dem om och om igen. Det är vad jag har kvar av dig, det och några fotografier. Jo, kärleken till dig bror, den dör aldrig för den bär jag med mig i mitt hjärta.
**tänk på om du är en som fryser ut din skolkamrat/arbetskompis, är det något du kan försvara, om inte lägg ner med det du gör. Det bara skadar och gör illa många människor och kan få oanade effekter, hemska efterföljder**
Mamma berättade att min storebror, min älskade storebror var narkoman. Jag blev både rädd men även mycket fundersam. Vad innebar det? Skulle han dö? Skulle min bror slitas bort från mig? Hann inte tänka så mycket mer fören mamma sa att jag måste lova att hålla tyst om detta för pappa ville inte att ngn annan skulle få veta om detta. Han skämdes (har jag fått reda på senare). Vår familjehemlighet. Jag skulle bära den några år, en börda som var alldelles för stor för en blott 11 årig flicka. Som växte blev större, gick in i puberteten. Hade problem i skolan, men som var den duktiga flickan hemma. Som aldirg la mina bekymmer i mamma eller pappas händer. De hade ju fullt upp med min storebror, inte ville de veta om att jag var utfryst i skolan.
Ja, för ända sedan mellanstadiet började jag bli utfryst från de andra tjejerna. Det blev ett mönster som följde med mig in i högstadiet och sedan även in i gymnasiet. Jag var inte som alla andra, jag var annorlunda. Några få tyckte om mig och stöttade mig fullt ut, *en stor stjärna till er var*. Men i de flesta sammanhang jag hamnade i så var det ngt som gjorde att de tjejerna frös ut mig. Jag skulle så önska att de var avundsjuka på mig för att jag var duktig i skolan, men så var det inte för jag hade det tufft att hänga med i skolan och mina betyg var inte mycket att hurra över i högstadiet.
Jag satt med i tjejgänget, för det fick jag göra. Det var ingen mobbning som syntes utåt, de skötte mobbningen "snyggt". De satt och pratade om något och så ställdes en fråga rakt ut till alla tjejer då kunde jag börja svara på den, men det va ingen som lyssnade eller ville svara på det jag sagt. Utan ist så började de oftast prata över mig, så jag lärde mig snabbt att det jag ville säga inte var viktigt. Jag försökte gång på gång ta mod till mig att våga prata, att låtsas om som att jag var en av dem. Det fungerade inte, men ändå så tryckte jag bort att jag var mobbad, att jag var utfryst. Ville inte vara det, började fundera vad det var för fel på mig. Men kom inte fram till ngt annat än att jag var annorlunda. Att jag inte hade lika lätt för att lära, lika lätt att förstå instruktioner, svårare med inlärningen i skolan.
Men jag undrar! Trots att jag inte var som alla andra, gjorde tjejerna rätt i att frysa ut mig? Så här i efterhand anser jag att de gjort fel, jag borde ha brytit med dem och gått min egen väg. Men jag var inte starkt nog för det.
Jag var ju så glad när en "kompis" ringde mig och frågad om vi skulle hitta på ngt, för ja, äntligen jag var accepterad. Nu var jag en av dem. I skolen hände det att en av tjejerna satte sig i skolbänken brevid mig, det värmde mitt hjärta. De tyckte om mig, jag var inte helt misslyckad. Men snart såg jag mönstret. De ringde mig bara när deras RIKTIGA kompis var sjuk, de ville inte vara ensamma, då dög jag. Likadant var det i skolan, när de satte sig bredvid mig i skolbänken så var det för att deras RIKTIGA kompis var sjuk och de ville inte sitta ensam. Jag borde ha rytit ifrån, sagt att NI har INTE rätt att utnyttja mig så att det bara passar era behov. Mina behov är LIKA mycket värda och ska ni vara med mig ska det vara på en jämnställd nivå. Men jag satte aldrig upp de kraven, jag var för feg då. Dessutom njöt jag av de stunder någon ville vara med mig.
Det var tur jag hade några vänner utanför skolan, som tyckte om mig för den jag var och inte bara såg en annorlunda tjej som bara dög ibland.
Åter till hemligheten, min familjs hemlighet om storebror. Från början var jag duktig på att minnas vad jag sagt att min storebror var när både äkta och oäkta kompisar frågade mig. Men eftersom tiden gick glömde jag bort vad jag sagt och till vem jag sagt vad. Lögnerna om min bror började komma fram. Jag kände mig trängd in i ett hörn. Jag fick ju inte berätta hemligheten det hade pappa sagt, men hur skulle jag lyckas bära på denna hemlighet när jag inte ens minns vad jag sagt till de som frågat vart han var, vad han arbetade med osv.
En dag satt vi i familjen och åt middag. Jag och pappa började bråka, jag minns inte om vad. Men det handlade nog om min storebror. Plötsligt skriker jag till pappa :" Nu berättar jag allt för min kompisar om att min bror är narkoman". Pappa skrek tillbaka: " Ja, gör det jag bryr mig inte": Efter middagen frågade jag mamma om jag verkligen fick berätta för min kompisar om den stora hemligheten. Ja, sa mamma, gör det. Pappa får skylla sig själv om han ångrar sig, han har sagt JA nu, så berätta nu för dina kompisar.
När jag tänker tillbaka så borde jag aldrig behövt bära denna hemlighet, ingen, ingen, aldrig någonsin ska någon behöva bära ett så stort ansvar och samtidigt vara så ung. utan stöd mer än från föräldrarna som jag ändå låste ute från mitt liv. De trodde att jag mådde helt okej. De visste inte om alla samtal till BRIS, till psykiatrin. All hjälp jag sökte sökte jag i hemlighet. Hur skulle det se ut om även jag började må dåligt? Hur skulle mina föräldrar klara av det?
Ett minne jag har som är mindre trevligt är när jag mamma och pappa far ut på stan när det är sen kväll eller tidig natt. Allt för att söka efter min bror som var försvunnen. Jag minns inget mer än att jag tyckte det var fullt av fulla yngre vuxna på stan. Det gav mig en obehagskänsla och jag ville så gärna skrika, kom fram bror vi åker hem, vi ahr inget här att göra. Men jag sa inget jag bara följde med när mina föräldrar fortsatte söka efter honom på torget och lite överallt. Minns inte hur länge vi var ute för att finna honom, men resultatlöst for vi tillslut hem, något som kändes som en evighet för mig.
Självklart kom min bror hem igen, det gjorde han alltid. Ibland för att få duscha, ibland för att få mat eller pengar. Ibland kom han hem och var opåverkad, å vad jag njöt av de stunderna. Jag gjorde allt för att övertala honom att sluta med drogerna, att jag älskade honom, att jag inte ville att han skulle dö. Vad han svarade minns jag inte, FAN, jag minns inte vad han svarade. Jag minns inte mycket av våra samtal. Jag minns inte mycket av dina vackra ord till mig när du var min älskade bror som jag både såg upp till men även ibland var rädd för. Men jag har kvar dina brev som du skrev till mig när du satt inne på häktet eller satt av ett straff. Det var inga långa brev, men du visade mig din kärlek till mig när du skrev breven. Jag var en viktig person i ditt liv, en omtyckt syster. Jag tar ofta fram breven och läser dem om och om igen. Det är vad jag har kvar av dig, det och några fotografier. Jo, kärleken till dig bror, den dör aldrig för den bär jag med mig i mitt hjärta.
**tänk på om du är en som fryser ut din skolkamrat/arbetskompis, är det något du kan försvara, om inte lägg ner med det du gör. Det bara skadar och gör illa många människor och kan få oanade effekter, hemska efterföljder**
Kommentarer
Trackback
