fridaskamper

Jag lärde mig snabbt att ljuga om min pappa, att säga det alla läkare, sjuksköterskor och skötare ville höra. Men var det de jag ville prata om egentligen? Näe, jag ville inte prata om incest, jag tyckte det vavr jobbigt hemskt och helt enkelt totalt fruktansvärt.
Det blev ett övergrepp mot mig från Psykiatrin. Alltså att de inte accepterade mina känslor (de räckte inte med de känslorna) utan att de tvingade fram ett falskt erkännande om incest för att förstå mig.

Jag gick tillslut in i rollen som den stackars lilla flicka som hade en pappa som fortfarande utnjyttjade henne. För att få må dåligt kände jag mig tvingad att ljuga om pappa. Jag ljög och jag ljög. Jag mådde sämre och sämre över allt ljugande samt alla andra problem jag hade både hemma och i skolan.

Tillsist sa en Överläkare: Du måste berätta för din mamma vad din pappa har gjort och gör mot dig. Jag blev livrädd, hade inte psykiatrin tystandsplikt, jag var ju över 18 år. Jag var ju myndig, kunde de tvinga mig till detta samtal? Jag vägrade, herregud vad skulle mamma säga? Det var ju inte sant, inte nått. Men psyket ville ha dramatik i mitt liv, mina andra känslor räknades ju inte. Men Överläkaren sa att eftersom jag låg inne på LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård, pga att de tyckte att jag var en fara för mig själv), så hade jag inget val. LÄkaren sa att han itne skulle släppa på Tvångsvården förens jag hade gått med på ett samtal. Han sa att han kunde hålla mig kvar år efter år. Ja, tills jag gick med på samtalet. NU med flera år inom psykiatrin vet jag att han ljög för mig. Djävla förbannade läkare! Jag hade kunnat vägra samtalet, jag hade inte varit kvar år efter år som han hotade med. Men jag var ny inom psykiatrin, var rädd, och blev skrämd.

Samtalet med mamma skulle bli av.

Jag minns inte mycket av den dagen, inte mer än att mamma kom. Överläkaren var med, vi började prata, jag valde att gå ut från rummet för jag skämdes för mycket. Vad som sas på samtalet om mig och pappa vet jag inte. Jag vill INTE veta det heller. Men jag satte mig på fönsterbläcket och tittade ut genom fönstret, då såg jag mamma utanför fönstret. Hon ritar ett hjärta i luften och säger (läser på läpparna), jag älskar dig.

I några timmar trodde jag att mamma trodde på mig. Men sen ringde hon. Hon sa att jag ljög, att pappa var oskyldig. Jag blev jättearg/ledsen/rädd, fick en massa konstiga kä'nslor inom mig, jag sa att jag inte alls ljög. Hon sa att jag måste be pappa om förlåt. Jag kände mig återigen sviken av mamma. Hon valde alltid pappa före mig. Okej, ja, jag vet han var oskyldig. Men det kom in så många andra känslor just när bomben om incesten släpptes till det att mamma sa att jag ljög.

Kunde hon inte förstå att ngt iaf var fel i vår till utåt sätt fina vanliga "svensson" familj? Nått måste hon väl ändå fatta eller?

Det dröjde lång tid, mamma sa att jag skulle be pappa om förlåt, jag vägrade. Jag hatade honom ju, inte för incesten för den biten står mest psykiatrin bakom att det blev den anklagelsen mot pappa. Varför skulle jag be han om ursäkt? Jo, för att jag ljugit. Men Han då? Skulle inte han be om ursäkt om hur han behandlat mig och mamma under min uppväxt?

Tillslut köpte jag en ros till pappa och skrev ett förlåt på en liten bit papper som satt fast i blomman. Pappa fick tårar i ögonen och sa att det var okej. Jag skämdes som faaan. Han var ju oskyldig till detta, men ändå kunde jag inte helhjärtat känna att jag ville ha hans förlåtelse. Det var som att jag njöt av att han fick plågas lite, jag hade ju plågats av honom i flera år (kommer senare till vad jag menar, men det kanske blir i ngn blogg skrift längre fram).

Men mamma gav sig inte med detta om att be om förlåt. Jag skulle krama pappa och säga Förlåt. Tilllsut gjorde jag det. Men jag hatade varje sekund av närkontakt med min pappa. Jag rös och försökte slappna av och tänka på att jag kramde om ngn annan. Förlåtet var inte lika svårt att få fram denna gång. Men fortfarande, jag var så arg på honom, samtidigt som jag såg han som en svag varelse, som var min pappa. Samtidigt som jag älskade honom. Känslorna spelade mig en massa spratt.
Nu var mamma nöjd för nu var denna thriller över i vår familj, nu kunde vi bli lyckliga igen och älska varandra utan lögner.

Men jag låg kvar på psyket, skadade mig själv, försökte ta livet av mig. Lögnerna fortsatte utan mamma och pappas vetskap. Inte ens idag vet psykiatrin om att detta aldrig hänt. Ingen som varit i kontakt med mig vet att detta aldrig hänt. Att det är så mycket annat som byggt upp min avsky mot pappa. Både sånt jag vet om men även sånt jag säkert inte kommer ihåg, men som ligger dolt i mitt inre.

Jag minns så väl när en skötare pratade med mig, han sa då att han önskade att han kunde avrätta min pappa: Men hallå, får en skötare verkligen säga en sådan sak, han pratar ändå om min pappa. Min pappa som älskar mig på sitt konstiga vis, men jag vet att han älskar mig. Han ska INTE avrättas, han ska få leva, men utan mig och mamma var min dröm sedan jag var liten.

Jag var inte många år kanske en 8 år när jag började säga till mamma att jag ville att de skulle skilja sig. Men det kunde hon ju inte hur skulle pappa klara sig utan oss?

Minns så väl en gång ute i stugan, jag kanske var 6-7 år. Pappa hade druckit lite (ej mycket), men han var lite påverkad. Mamma och pappa började bråka. Jag var i samma rum och såg det hända. Plötsligt lyfter pappa sin hand mot mamma och skriker något när han riktar slaget mot ansiktet, men han slog inte till. Han bara gjorde en varning mot mamma. Jag blev jätterädd och skrek till pappa, "Jag hatar dig". Sprang in i min storebrors rum i stugan och slängde mig på sängen och grät. Mamma kom efter och skrek åt pappa: "ser du nu vad du gjort"? Oj, vad jag var ledsen, men mamma tröstade mig och sedan efter det pratade vi aldrig mer om hotet av slaget som stannade bara någon centimeter från mammas ansikte. Men hatet mot pappa hade börjat gro inom mig. 
Nu efteråt undrar jag inte om mamma hade behövt någon att prata med, hon kan ju inte heller ha mått så bra efter det hotet om slag.

Men mamma skulle vara stark, hon skulle hålla ihop familjen skulle det visa sig. Inte vara svag, nej det kunde inte hinna med vår familj skulle ju rasa ihop då. Hon var pelaren som fick familjen att fortsätta leva ihop under samma tak under flera flera fera, en djävla massa år helt enkelt. Fy FAAAN För De Åren!

Okej, min pappa har varit snäll också, det är därför jag har så svårt att bara acceptera att jag inte tycker om honom. NU är jag vuxen, nu kan jag välja vem jag vill umgås med, vem jag vill ska komma in i min lgh, vem jag vill hälsa på. Men ändå, denna pappa som både är hatad och älskad finns kvar i mitt liv. Ibland snäll, ibland bara så djävla dryg! Jag vet att mamma tycker han är som ett riktigt gnälligt barn, eller rättare sagt barn är bättre än pappa. Han beter sig så löjligt och oförskämt ibland att man skämms så oerhört. Men han ger sig inte utan kör på sin stil. Men att mamma skulle lämna honom? Pahha, det har bara varit önsketänkande från hennes sida som gett mig falska förhoppningar om att få leva med bara mamma. Att mamma, min mamma, skulle finna en ny man att älska, en ny pappa till mig. En pappa jag skulle kunna älska.

Mamma har flera gånger sagt att hon tänkt skriva på och skicka in skillsmässopapperna, men alltid har ngt kommit ivägen. Ngt som gjort att hon inte kunnat skilja sig. Varje gång har hon valt ett liv med pappa istället för ett lungt och tryggt liv med bara mig och min syster. Återigen, sviken av mamma. Men jag förlät henne varje gång. Men när hon var ledsen (vilket man sällan fick se), då gjorde jag allt för att övertala henne att skilja sig.

**tack för att du läst, ta hand om varandra och lyssna till din medmänniska, lita på vad han/hon säger och tvinga inte fram ngt du vill höra för att det passar dig bättre än den verkliga sanningen**